14 år gammal målade jag ungefär samma motiv som denna reproduktion på en bildlektion i skolan. Uppgiften var, måla en dröm som du har. Och då blev det så här… men va fasiken… jag hävdar fortfarande att det vore lite av en dröm att Gena helt plötsligt skulle go bananas 🍌 och bli rent ut sagt jävligt otrevlig.
Resultatet av min konst blev ett samtal från skolan till mina föräldrar, en utskällning av fröken, ett allvarligt samtal med rektorn. Rektorn ja. Han ville att jag skulle lova att aldrig, någonsin, under några omständigheter skriva ”knulldrutt” igen. Men vet ni vad? Jag vägrade. Jag vägrade lova att inte skriva "knulldrutt" igen. Så här 30 år senare kan jag se något komiskt i det där samtalet...
Nåväl. Teckningen beslagtogs och förstördes (tror jag), samt att jag straffades med ett underkänt betyg på uppgiften och att det generella betyget också skulle påverkas såklart.
Samtidigt. Farsan gav mig tummen upp 👍. Han sa att konstens uppgift är att provocera och väcka reaktioner ”och det har du ju lyckats jäkligt bra med grabben”. När rektorn ringde hem den kvällen fick han inte riktigt den reaktion han hoppats på. Pappa var nämligen konstnär. Pappa var dessutom son till en konstnär. Att konsten stod över allting var för honom en självklarhet. En del av hans DNA. Och som tur var, så var det pappa som svarade när det ringde. Rektorn mötte då ett sakligt ifrågasättande. Jag mins att pappa suckade i slutet av samtalet och sa "ja, ja... men i den stora världen där saker händer på riktigt. I den skolan har han fått högsta betyg. Jag är stolt över honom. Hej då", sedan lade han på luren 😀.